Humöret är i botten, viljan likaså

jag känner mig redigt nere och det verkar så förbli.
Jag har gjort såntdär nödvändigt härhemma som att dammsuga och tvätta.
Det hjälpte inte upp humöret så värst. Ska ta och fara till lilla familjen i veckan. Hoppas jag orkar med att jobba. Det får helt enkelt lov att gå.
Det är som att livets elände hinner ikapp en ibland och liksom stannar kvar för jag är för trött mentalt för att mota bort den och hitta mina små glädjeämnen i vardagen. Vardagen känns mest slitsam och saker och ting är inte riktigt vad de borde vara. Jag kan inte göra så mycket åt det NU och jag blir frustrerad av det.
Nästan så jag får ångest. Eller så har jag det sorgesamt. Kanske en kombination av båda. Nåväl, imorgon är en annan dag. Ingen panik. Det går över så småningom. Det blir lättare. Nångång. Tur är väl det.