Jag har varit på SDRs framtidseminarium i Leksand.
Seminariet genomfördes med Open space- metoden.
För den som vill veta mer om metoden går det bra att googla.
Jag har bara gott att säga om den metoden. Det är en bra metod.
Men för den som vill smälta intrycken, tänka och känna efter och fundera lite å den egna föreningens vägnar innan man bestämmer sig, är det lätt att "försvinna" bland mer pådrivande viljor som syns och vill väldigt mycket.
Det var många frågor som lyftes upp. Bland annat arbetsmarknad, utbildning, barn, unga, äldre, forskning, teckenspråk, ekonomi, SDRs logo och varumärke, mångfald, jämställdhet, genusperspektiv, tolktjänsten, omorganisation, samarbete med andra organisationer samt hur vi ska synas och "marknadsföra" oss i samhället. Intressepolitiskt arbete på nationell nivå såväl som lokalt. Det slutar inte här i och med seminariet. Redovisningarna från seminariet blir underlag för den vision vi vill ha på lokal och nationell nivå.
En diskussion handlade om vi och dom. Det finns några som upplever att SDR står för längt bort från medlemmarna. Jag kan inte hålla med. Det ÄR vi medlemmar som ÄR SDR. Det demokratiska systemet är väl förankrad i vår organisation och det är den som gäller. Visst kan det bli lite väl tungrott ibland men hellre komma sakta och säkert framåt än en organisation som vrider och vänder på kappan för minsta vind. Självklart behöver följa med i tiden. Vi behöver en organisation med korta, snabba informationsvägar. Helt klart är att SDR är lika med döva, dövkultur och teckenspråk. Döva, teckenspråk och dövkultur. De tre hör samman. Det är SDRs varumärke med människan i fokus. Oavsett hörselstatus. Alla andra frågor bör beaktas med det som grund.
Vi har forskning om teckenspråk som språk i sig. Nu behöver vi forskning om visuellt lärande genom teckenspråk. Forskning om visuell metodik och pedagogik samt ta fram läromedel och material. Tvåspråkighet i alla dess former. Flerspråkighet. Listan kan göras lång...för i samhället baseras utbildning, material, utredningar och undersökningar utifrån talspråk och ett hörande samhälle vilket kan ge gravt missvisande resultat när man försöker använda det på teckenspråkiga döva oavsett ålder.
Det här är mitt eget tyckande och tänkande.
Det är vad jag själv tycker är viktigt. Sådant som jag känner att jag kan ta till mig
från det som andra berättat, sagt och från vad jag själv läst, sett och upplevt.
Till sist:
Det viktigaste vi har är varandra.
Kram!
