Reflekterar över helgens seminarium

Jag har varit på SDRs framtidseminarium i Leksand.
Seminariet genomfördes med Open space- metoden.
För den som vill veta mer om metoden går det bra att googla.
Jag har bara gott att säga om den metoden. Det är en bra metod.
Men för den som vill smälta intrycken, tänka och känna efter och fundera lite å den egna föreningens vägnar innan man bestämmer sig, är det lätt att "försvinna" bland mer pådrivande viljor som syns och vill väldigt mycket.

Det var många frågor som lyftes upp. Bland annat arbetsmarknad, utbildning, barn, unga, äldre,  forskning, teckenspråk, ekonomi, SDRs logo och varumärke, mångfald, jämställdhet, genusperspektiv, tolktjänsten, omorganisation, samarbete med andra organisationer samt hur vi ska synas och "marknadsföra" oss i samhället. Intressepolitiskt arbete på nationell nivå såväl som lokalt. Det slutar inte här i och med seminariet. Redovisningarna från seminariet blir underlag för den vision vi vill ha på lokal och nationell nivå.

En diskussion handlade om vi och dom. Det finns några som upplever att SDR står för längt bort från medlemmarna. Jag kan inte hålla med. Det ÄR vi medlemmar som ÄR SDR. Det demokratiska systemet är väl förankrad i vår organisation och det är den som gäller. Visst kan det bli lite väl tungrott ibland men hellre komma sakta och säkert framåt än en organisation som vrider och vänder på kappan för minsta vind. Självklart behöver följa med i tiden. Vi behöver en organisation med korta, snabba informationsvägar. Helt klart är att SDR är lika med döva, dövkultur och teckenspråk. Döva, teckenspråk och dövkultur. De tre hör samman. Det är SDRs varumärke med människan i fokus. Oavsett hörselstatus. Alla andra frågor bör beaktas med det som grund.

Vi har forskning om teckenspråk som språk i sig. Nu behöver vi forskning om visuellt lärande genom teckenspråk. Forskning om visuell metodik och pedagogik samt ta fram läromedel och material. Tvåspråkighet i alla dess former. Flerspråkighet. Listan kan göras lång...för i samhället baseras utbildning, material, utredningar och undersökningar utifrån talspråk och ett hörande samhälle vilket kan ge gravt missvisande resultat när man försöker använda det på teckenspråkiga döva oavsett ålder.

Det här är mitt eget tyckande och tänkande.
Det är vad jag själv tycker är viktigt. Sådant som jag känner att jag kan ta till mig
från det som andra berättat, sagt och från vad jag själv läst, sett och upplevt.

Till sist:
Det viktigaste vi har är varandra.

Kram! 

Norsgatan i Leksand

Julskyltningen är i full gång i interfloras skyltfönster. Här hittade brorsan och jag Shusirestaurangen! Givetvis åt vi en massa sushi. Bra priser och jättegott! Svägerskan gick in i kebab och pizzarestaurangen intill. Sen strosar vi omkring lite. Det är skönt efter all restid då man bara suttit still. En promenad tillbaka till stationen där bussen hämtar oss och kör oss till Västanvik. Det är aningen kallare här än hemma. Ingen snö. Barmark och plusgrader.

Bästa bror o svägerskan

är mitt ressällskap idag. Den här gången pep inte metalldetektorn! Det bjuds på gott automatkaffe i Skeå airport..

Väskan packad och klar!

Ljusgrön och behändig med 4 hjul. Husfolket jagar katten Alma som inte behagar dyka upp. Vi får lämna henne ute. Dottern i huset får släppa in henne sen.. Nu åker vi!

Sover i Ske-å

Har varit till Ske-å df ikväll. Sover över hos Hazze och Ulla. Imorgon åker vi till Leksand alla tre. Här har rara bror bäddat snyggt och fint åt mig med lakan med hästmotiv!

Funderar på dövrörelsen och framtiden.....

Framtiden är inte lätt att sia om. Vem vet hur det blir? I viss mån kan vi påverka och styra, ja. Men om något riktigt katastrofalt skulle hända är alla sig själv och de sina närmast. Om det nu handlar om ren överlevnad. Vi överbefolkar världen, Vi utarmar planeten jorden. Det är stora klimatförändringar på gång. Hur ska det komma att bli?

Nu ska det inte handla om vår planets framtid. Det ska handla om döva, dövföreningen, SDR och framtiden. Hm, Det intressepolitiska arbetet är viktigt att värna om. Forskning är också en oerhört viktig bit. Relevant "döv" forskning i våra förutsättningar och villkor. Äldreomsorg, barn, utbildning, skola, identitet. Arbete. Jämställdhet. Teknisk utveckling. Så många områden!

Vad vill vi? Vi vill ha roligt. Vi vill ha kultur. Vi vill ha kunskap. Vi vill ha upplevelser. Vi vill kunna leva ett gott liv utan att bli kränkta, diskriminerade och behandlade som "nån såndär" som inte riktigt hör till. Vi vill höra till. Det ska finnas en mening med våra liv. Vi vill ha gemenskap, demokrati och bestämma själva över hur vi vill ha det i våra liv, i vår gemenskap, nu och i framtiden.

För att göra det kanske vi ska börja med att döda myterna om oss, vårt språk och vår kultur. Höja kunskapsnivån i samhället om oss. Att vi inte hör är inte det viktiga att fokusera på. För det är inte viktigt för oss. Vi består ju av alla de möjliga "sorter". Från stendöv till "hör fin". Fokus kanske ska vara på teckenspråket. "Jag kan teckenspråk!" "Kan inte du? Stackars, stackars dig." Nä, det var elakt. Så ska det absolut inte heller vara. Det bara ploppade upp eftersom syrran min varit på Mänskliga rättigheter-dagarna i Göteborg. Det fanns de som grät då. Över dövhet.

Men jag vill hellre gråta över alla som behöver men som inte kan, inte får teckenspråk. För de går miste om så otroligt mycket. Och det med sanktioner från det samhälle vi lever i. Den utvecklingen skrämmer mig. Inte tekniken. Utan förhållningssättet TILL teckenspråk.

För små bebisar ska leva att helt, långt liv. Växa upp.
Frigöra sig, utbilda sig, arbeta, bilda familj, ha fritidssysselsättning
och så småningom också bli gamla.
De bara måste få alla möjligheter till ett gott, rikt liv med möjligheten att själv få välja.

Bebisarna, de små är framtiden.
Framtiden är deras.
Hur ska den bli?

Helgen som var ....ja, vad säger man...

Den var väldigt lugn, händelselös och absolut intetsägande. Om jag hade jobbat under veckan skulle det vara jätteskönt vara hemma och koppla av under helgen. När jag ju ÄR hemma under veckorna så vill jag det ska hända saker på helgerna. Men gubben jobbar ju och vill då gärna vara hemma och ta igen sig. Så just den här helgen kändes lite som att "klättra på väggarna" för mig. Just nu tillåter inte heller ekonomin onödiga körningar för enbart nöjes skull. Bränslet är så pass dyrt att jag får passa på när jag ändå MÅSTE någonstans.

Som till exempel möte på AF. Då passar jag verkligen på! På den dagen ska jag gå i affärer, använda mina presentkort, använda det där tillgodokvittot som legat glömd ett halvår i min väska, äta lunch i trevligt sällskap, köpa kattmat på coop (billigast blötfoder där till kräsna Mojo!).

Kolla små billiga reseförpackningar på ÖB i form av schampo , balsam o dyl, om det nu finns? Äta efterlängtad SUSHI till middag med Lilla Mamman och alla barnen, åka till dövföreningen och göra mina åtaganden där som att kolla in en teckenspråksfilm, checka av vad som blivit gjort och vad som ska göras i föreningsväg, passa på träffa mams och paps (OM de nu kommer, annars får jag hälsa på dem innan jag åker hem), träffa vännerna som finns där för just den kvällen är det träff och fika i lokalen.

Det brukar bli rediga men roliga heldagar när jag nu ändå ska iväg. Eventuellt blir det att övernatta hos lilla familjen eftersom jag ska till Luleå dagen därpå. Dagen efter den dagen ska jag till Skellefteå och sen till Leksand över helgen. Puäh!

Resväskan ska packas asketiskt minimalt! (Har jag tänkt.)

Med facit i hand. Det var nog bra med en riktigt, riktigt lugn helg ändå. ;-)

Det går åt rätt håll

Fick medicin utskrivet så nu blir jag bättre allt eftersom dagarna går. Skönt det. Annars händer det inte så mycket. Ska göra ett ryck och dammsuga, tvätta och så skriva två protokoll som legat länge och väntat på att jag ska ta itu med dem. Köksbordet är belamrat med allehanda papper, post och annat. Skulle suttit fint med ett arbetsrum i det här lilla huset.

Har inbokat träff med arbetsförmedlingen och en intervju för en tidning nästa vecka. Åker till Leksand nästa helg. Den här gången ska jag verkligen försöka packa minimalt. Vanligen packar jag alldeles för mycket. Utifall att... tänk om... vilket leder till att väskan blir vansinnigt, löjligt tung. Skärpning!

Bibliotekets böcker är utlästa. Tänkte lämna tillbaka dem på måndag men väntar med att låna nya tills den sista Elly Griffiths boken kommer tillbaka till biblioteket. Den som lånat den tar verkligen god tid på sig att läsa.

Simba jamade omkring härute och Mojo gick ut, hälsade, vände och ville in igen. Gick upp och lade sig. Det såg precis ut som: "Äh, jag ids inte vara med dig idag." Stackars Simba får roa sig på egen hand.

Pga missförstånd mellan gubben och mig så kom inte brevet iväg till försäkringskassan förrän igår. Sen tar det 14 dagar från det FK får brevet tills det blir utbetalning. Verkligen dåligt planerat.

Längtar efter jobb.

Skrutt-hälsa, Föreläsning....

Feber idag. Ligger till sängs. Dricker mycket, vilar och håller mig varm. Kontaktade vårdcentralen. Inga provsvar kommit än. Helgen som var, gick ändå bra trots allt. Bussen föreningen hyrt, körde oss alla till Umeå. Föreläsningen gick bra och var väldigt intressant. Peter Hausers forskning är så viktig. Peter själv är en fantastisk människa som gör en beundransvärd insats med att föreläsa på 7 platser i Sverige helt ideellt.

De flesta var i stort sett nöjda med dagen. Själv är jag väldigt nöjd med att allt gick som det skulle. Har sammanställt deltagarnas utvärdering. Ska sammanställa en rapport / redogörelse och utvärdering senare idag på vad vi gjort innan, under och efter föreläsningen. Försäkringskassan ska också ha sina papper. Så jag får nån ersättning. Hu, jag är livrädd för att skriva fel eller göra fel. De är ju så förskräckligt rigorösa!

Nej, nu orkar jag inte sitta vid datorn längre. Knallar i säng.

Minns ni min lilla söta enda pepperoni?

Sist jag dammsög skulle jag ju förstås ta fönsterbädorna också i köket. Då råkade jag haspla runt med dammsugarmunstycket som sörplade i sig den söta lilla pepperonin i ett nafs. Jag hann inte ens blinka!
Gudars skymning och järnspikars! Flera månaders drivning, vattning och väntande bara för att sluta i en DAMMSUGARPÅSE. Tragiskt. Eländigt. Och nej, jag rotar inte fram den ur påsen. Den är ju full med spindel-lik!

Tider att hålla Tider att kolla

Jag har lite svårt att använda mobilen som almanacka. Det vore ju enklast. Att ha allt i mobilen. Även om det blir pyttigt och läsglasögonen kommer fram varje gång jag ska läsa något.Men jag har en förmåga att förlägga den där mobilen. Hur jag nu kan göra det för den är ju inte så värst liten. Sådana gånger blir jag ju helt ställd. Det går ju inte längre att vara UTAN mobil!? Undrar om Lasse Åberg fortfarande ingen mobil har? Vilket skönt liv han ska ha. Ingen dator och ingen mobil. Slippa vara uppkopplad till världen jämt och ständigt. Ingen mobil att hålla reda på eller tappa bort och bli frustrerad över det.

Självklart finns det en massa fördelar med mobil. De tekniska framstegen med dator och mobil är härligt, speciellt för döva. När texttelefonen kom var det många hörande som hade svårt för att använda den. Det var så främmande för dem då de bara var vana vid tal-telefoner. Texttelefon var konstigt och annorlunda. Olika myndigheter och instanser införskaffade dem och sen stod de där och blev inte nyttjade. Ingen tordes svara i dem om det ringde.

Idag kan alla mejla, smsa, chatta och allt sånt där. Det är så skönt slippa fördomarna kring hjälpmedlen och de olika kommunikationssätten som nu är allmänt accepterade och används av nästan alla. Hurra för det! Det borde vi fira på något sätt. Absolut!

Jag ska välja bildtelefon snart. Det finns olika sådana. Jag ska inte ha bråttom. Det gäller att välja rätt pryl som funkar bra i vardagen. Med ett system som passar alla. Jag får konsultera de som är bättre bevandrade i allt som finns för att kolla vad som funkar bäst idag. I brevet står det att jag gärna kan ta med en anhörig. ?? Undrar om det är nån sorts standardfras? En som hör dåligt på gamla dar och för första gången ska prova ut en hörapparat kan jag förstå. Liksom de som står inför något alldeles nytt. Men för mig? Det är nästan lite kränkande. Jag är ju varken sju år eller sjuttiosju. Hörselhabiliteringen kan väl anpassa innehållet efter personen de skickar det till. Det är väl inte så mycket begärt.

Sen vill jag slå ett slag för att verksamheter som berör döva bör ha döva anställda också. För att få en sund balans och gott klimat i verksamheten. Det vinner alla på. Det nätverk och den kunskap den döve har, gynnar verksamheten. Om personen är lämplig kan man gott satsa på utbildning till den personen. Förfarandet förekommer på andra ställen. Så kan man också göra här. Det är en god investering.

Nej, nu ska jag försöka använda kalendern i mobilen till mina datum och tider som jag ska hålla reda på.

Jag gillar bäst: Personlig almanacka. Den man beställer på nätet Jaa, faktiskt. Tycker den är härlig och bra!

En liten undersökning:
Vad är din favorit?  Vad gillar du?

S Raushöjdens Mojo och huskurer..

Min Heliga Birma Mojo håller ingenting jag har och äger för heligt. Han ska lukta och smaka på ALLT som är framme. Eller så ska han sova i/ på det. Numera lämnar jag INGET ät- och drickbart framme. Om det inte är meningen förstås.

Heliga Birmor ska egentligen vara innekatter. Mojo är ingen innekatt. Han var inte det när han kom hit. Om jag skulle tvinga honom att vara innekatt blir han riktigt olycklig. Däremot är han en väldigt försiktig utekatt. Han går inte på vägarna annat än vid promenader med tvåbent sällskap. Håller sig hemma kring gården och leker med grannens Simba då och då. Sitter ofta på altanen och ser sig omkring utan att gå någonstans. Klättra i träden som finns på tomten är tydligen väldigt roligt. Han är riktigt duktig på det.
Jag önskar jag inte var allergisk mot Simba. Ibland vill de komma in tillsammans. Men det går inte för sig. Okastrerade Molle har inte synts till här alls på senare tid. Molle är snäll med de andra katterna i byn. Det är inte så konstigt. De är tjejer. ;-)

Jag har slutat klippa klorna på Mojo. Istället har vi tass-inspektion. Han behöver sina klor utomhus. Men de får ju inte bli för långa och ställa till problem. Då och då kollar jag igenom allt. Mun, tänder, tassar och öron. För att han inte ska tycka att det är något konstigt med det. Det är bra om katter är vana vid lite pillande och kollande. Veterinären sa jag skulle börja borsta tänderna på honom. Ehhh... jag har inte börjat än. Misstänker att jag blir nog idiotförklarad av Mojo den dagen jag sätter igång med det.

Min huskur med tranbär och citron hjälpte. Ett tag. När specialdrickat tog slut kom besvären tillbaka. Jag kan inte bälga i mig hur mycket surt som helst. Ger upp och har nu kontaktat hälsocentralen. Fick tid imorgon. Skönt.

Har oroat mig för bästa vännens hälsa den sista tiden. Fick veta nu att allt är i stort sett bara bra. Vad lättad och glad jag blir för vännens skull. Och för min egen skull. Vill ha kvar mina vänner så länge som möjligt. Utan dem vore det enbarmligt tråkigt. De är som stjärnorna på natthimlen. Även om vi inte ses så följer de mig vart jag går, vad jag än gör. Jag vet att de finns där även om de inte alltid syns.

Önskar alla en skön kväll full av värme och ljus.