Hemma- och bortabestyr.....

Våren är allaredan i Skåne. Det är grönt på sina håll i Stockholm. Hemma är det vitt, snö men idag var det en ljuvlig dag med ljumma vindar och sol. Plusgrader. Då är det härligt!



Allt luftombyte och klimatombyte gör mig nog trött. Det är inte som när man var 20-30 år. Det känns att man närmar sig femti. Herrejisses! FEMTI! Åja, jag är inte riktigt där än. Det är ett helt år och lite till kvar.....



Skulle göra räkningar och pappersjobb idag men... det bidde inte. Det bidde att baka istället. Skulle iväg på ett möte halvfyra och så skulle jag förestå fikat på dövföreningen ikväll. Efter en stunds velande i tanken om VAD jag i all världen skulle bjuda på, bestämde jag mig för två sorters kladdkakor. En med pistagenötter och en med lite chokladkolasmak. Två snygga pajformar har jag ju. En ljusgrön och en klarblå. Glass och grädde till. Funderade på om jag skulle fixa mackor istället för en massa slisk. Pratade med Lilla mamman om det och hon undrade om det skulle vara så populärt att gå miste om veckans go´fika? Jag snodde ihop kladdkakorna. Det gick i ett nafs.



Sen kunde jag bara inte låta bli. Ni vet, man dukar av, diskar bort och grejar på i köket. Så ser jag kaklet. Det fina kaklet. Går lös på den med skursvampen, likaså kylskåpsdörren, kaffebryggarbordet, tar undan kaffefläckiga dukar och går an som värsta städgumman. Det blev hur fint som helst. Axeln och armbågen protesterade inte. Storhandlade mat på vägen hem. Bar in varorna. Det gick också bra. Jag är så van nu att allt ska göra ont så jag blir lite perplex när det inte gör det. Tar ändå en ipren nu. Hyff. (Det betyder: "för säkerhets skull" på teckenspråk.) Hyff. Att så lite säger så mycket. Teckenspråk har många riktigt "små" ord som blir långa haranger på svenska. Teckenspråket är så väldigt fiffigt. Det inrymmer SÅ mycket i det lilla. Jag bara älskar det. Jaa, det gör jag verkligen!

Arlamdaexpressen. ..

Skönt slippa bussen in. Jag kunde fälla ner flygstol--bordet! Jippi! Bältet hade massor med plats över.
Nån nytta var det med den hemska magsjukan. Vad glad jag är!

Imorgon bär det iväg upp i det blå!

Denna gång till Stockholm och SDRs konferens Tolkutredeningens betänkande. Eftersom de sista resorna inte alls har gått så värst bra känns det inte tiptop att åka. Jag kan inte låta bli vara betänksam och skeptisk. Hoppas hotellet har en någorlunda standard. En säng som är okej att sova i. Hyfsad frukost. Vitpepparkorn ska jag ta med! Mot ev magsjuka. För övrigt är det väl bara hoppas på det bästa. Minimal packning ska jag eftersträva.

Har skrivit ut de papper jag behöver plus en karta med vägen mellan hotell och konferensplats. Smidigast verkar vara att använda apostlahästarna mellan dem. Det ser inte ut finnas t-bana däremellan. Jag får kolla med lillsyrran hur det ligger till med det. Hon är ju numera nollåtta. Fast ändå inte. I själ och hjärta är hon Pitebo och Norrbottning.

Jag däremot skulle nog dö en smula om jag var tvungen att BO i Stockholm. Hälsa på över en helg eller kortare tid går an. Men mer. Nej. Absolut nej. Det är för mycket folk. För mycket av allting. Jag skulle bli själsligt sjuk utan fria vidder, skog och blåa vatten. Visst, det finns nog strax utanför storstaden. Men det har inte jag sett något av, annat än på TV. En skärgård med svindyra sommarstugor. Åsså kan de inte röja snö därnere! Det blir mörkt om kvällarna om sommaren. Blir det minusgrader blir kylan gräsligt råkall. Ända in i märg och ben. Brrr. Apropå kyla och snö. Låt det INTE snöa någonting alls mellan fredag och söndag. Jag vill inte behöva sopa och hacka mig in i bilen när jag kommer hem denna gång!

Ikväll gör jag en tidig kväll.
Suss gott allihop!

Glad Mojo, glad sambo men gladast är nog jag...

...åt att vara hemma igen. Har vilat och sovit hela dagen. Känner mig fortfarande mör. Min vänstra axel vill inte samarbeta idag. Den lever ett eget liv, som i Lena Ph s låt: Ont, ont, det gör ont...Jag måste sluta med att packa så notoriskt mycket. Ni vet, en massa "för säkerhets skull" kläder och saker. Jag ÄR hopplös på det. På flyget hem såg jag att väskan vägde 17 kilo. Bara väskan väger visst 4 kilo. 13 kilo packning. Suck. Syster min hade bara en..plastkasse med allt hon behövde. Hon hade verkligen roligt åt min väska och jag åt hennes plastkasse. Jag åker ju iväg till helgen igen. Jag ska försöka vara minimalistisk när jag packar.

Uppföljande seminariet i Tillgänglighet genom teckenspråk blev bra. Två deltagare hade förhinder men det tillkom två nya från Stockholm. Västanviks folkhögskola är en bra kursgård med bra mat, logi och konferensmöjligheter. Det som är lite trixigt är resan dit och hem. Om man nu inte har goda ekonomiska förutsättningar. Flyg till Borlänge och flygtaxi. Då blir det riktigt bekvämt. För er som undrar: Tillgänglighet genom teckenspråk handlar om att göra samhället tillgängligt för oss som använder teckenspråk på alla nivåer och hur vi gör för att komma dit. Projektet har samlat in fallbeskrivningar, olika exempel samt vilka verktyg, redskap vi har att använda och hänvisa till, som lagar, FN konventionen, språklagen och så vidare. Allt detta finns samlat på TGTs sidor i Sveriges Dövas Riksförbunds hemsida.


Den här helgen har vi bland annat jobbat med olika exempel och hur man kan gå vidare. Jag fann alla exempel mer eller mindre...jag finner inte riktigt ordet... osannolika.

Helst det exempel som vår grupp jobbade med. Det var så löjligt otänkbart att något sånt kunnat hända i verkligheten. Men väldigt beklämmande att det faktiskt HAR hänt. TGT projektet är inne på sitt andra år. Betänk då att det här är i nutid.

Brev från vårdcentralen i XXXXX:

" Vi tar ej emot dig längre här på XXXXX vårdcentral på grund av att du är dövstum. Det är bäst att du kontaktar en annan vårdcentral.

Med vänlig hälsning NN Sjuksköterska. "

Ska man skratta eller gråta....

Likaså en berättelse om missförhållanden på ett boende för teckenspråkiga döva. En Lex Sarah anmälan gjordes 2007. Kommunen skickade aldrig anmälan till Socialstyrelsen. Den gömdes undan och existerar inte längre.

Skrämmande.

Nya anmälningar har gjorts igen. Med kopior denna gång.

Nu ska jag ta min första kopp kaffe på väldigt länge...

Äntligen hemma

Aldrig har det varit så ljuvligt att få komma hem. Första natten på resande fot sov jag uruselt. Andra natten hade jag en hemsk tinnintus så jag somnade framåt morgonen. Tredje natten tillbringade jag med min magsjuka som stillade sig först vid halvfyra på morgonen. Då kände jag mig både manglad och golvad till max. Nu efter en hel lång resdag med bara te vid tiotiden så har jag nu inmundigat ett paket bfcxjh6låbärssoppa.

Å, vad sköööönt med en riktig säng!

Vädret är fint. Sol och skönt klimat ute. Rummet och sängen är toppen! Sällskapet likaså.  Leksand är lika vackert som alltid. Folk ser förnöjsamma ut ute på stan. Det ÄR en inte lika sammanbiten och skyndsam atmosfär som hemma i norr. Idag såg jag många som såg GLADA ut. Hur ofta ser man det ute på stan? Kanske var det för att det var fredag?  Eller så mår leksingarna bättre än genomsnittet....  Nog om det. Nu är det verkligen dags att sova! Gonatt!

Morgon i Uppsala

Är på ett trevligt fik i tågstationen i Uppsala och hämtar mig från den usla natten. Sovvagnarna är inte vad de varit.....Pga förseningar ändrades vår resrutt.. Nu väntar vi på ett direkttåg till Leksand.
Jag är mörbultad till kropp o själ av den hårda britsen och sömnbristen..

På tåget..

Tre slafar, tre resenärer, bagage,kläder, mobiler, datorer, väskor, skor. Ska man åka tåg ska man inte vara klaustrofobisk! Det här är verkligen....trångt. Jag brukar inte vara  kinkig men jag kan bara  inte sova...p>

Februarisol!

Känner mig mycket mycket bättre idag. Jippi!
Jag åker på SDRs konferens om tolkutredningen. Det är spikat och klart. I skrivande stund väntar jag på besked om det är möjligt komma med på uppföljande seminariet Tillgänglighet genom teckenspråk i helgen. OM det nu går, far jag imorgon och kommer hem förhoppningsvis på söndag.

Mojo är verkligen en ljusskygg katt. Han var ut idag men snön är så vit och solen så stark att han kisar jättemycket och trivs inte alls med det. Han skulle behöva solglasögon! och tass-skydd för snön. Kan inte låta bli undra om han skulle tolerera det? ;-) Nej, inte tänker jag pracka på honom något svammel. Herregu, han är ju en katt. Helig birma dessutom. Mån om sin integritet och värdighet.

Jag längtar efter sushi så jag går åt. De är verkligen beroendeframkallande de där små fiskbitarna med ris. Jag tror jag gör lite härhemma. Min billiga, svenska fuskvariant. ICAs grötris, vitvinsvinäger och pepparrot.

Sjukjournalen....och lite intressepolitik

Sjukjournalen

Har påverkade bihålor. Ont i huvudet. Inget nytt på sjukfronten. Ligger mest. Där jag ligger så känner jag mig piggare och går och gör någonting som att plocka i diskmaskinen och blir knäckt efteråt och lägger mig igen....


Intressepolitik

Angående den uteblivna tolken på AF har jag via andra vägar fått veta att det var den mänskliga faktorn som påverkade. Tolken glömde komma. Asch då. Mina funderingar och frågor via AFs kundkontakter kvarstår dock. De har ännu inte svarat.

När en så stor instans som AF köper in sin egen tolktjänst. Hur kan vi konsumenter då påverka och ha insyn och få information? Det finns ingen "patientnämnd" att vända sig till eftersom den här verksamheten står utanför landstingens verksamheter. Sveriges Dövas Riksförbund följer upp det här ärendet genom sin ombudsman Jenny Ek samt Agneta Jatko som jobbar inom Tillgänglighet genom teckenspråk.

Det står i AFs information att man ska gå via sin handläggare. Alla gånger jag varit arbetslös har jag haft flera olika handläggare. De vet mindre än mig. Jag tycker inte jag ska sitta och utbilda dem. Då vill jag ha betalt för det. Det känns inte rätt att vända sig till handläggarna eftersom det här är egentligen en intressepolitisk fråga. Jag vet inte om "externa verksamheter" som har med tolktjänst att göra tas upp i den stora Tolkutredningen?

Jag har inte haft ork att kolla upp det. Men jag ska. I sinom tid. Det ska bli en träff angående Tolkutredningen den 25 februari i Stockholm. Jag hoppas det blir BRA. Att så många som möjligt kommer dit och lämnar sina synpunkter. Kanske jag kan få bli en av dem? Det får vi se.

Inget nytt att förtälja...

Sjuk än. Trött. Dagar och nätter består av vila, värme, snytpapper och te. Å, jag vill inte vara sjuk. Det finns så mycket att göra. Kanske jag måste ställa in seminariet till helgen för min del? Jag tror det. Mina sjukor blir ju så enerverande långvariga. Jag tror björkveden ställer till en hel del just nu. Det är som att jag blir extra känslig. Tänk om pannrummet kunde ligga nån annanstans så man slapp dra in björkveden i själva köket.

Ni som är sjuka: Krya på er!
Ni som är friska: Njut!

Gonatt allihop. Jag ska dråsa i säng.

Jag är alldeles dagvill...

Jag har för mig att det är söndag idag. Har trott det hela dagen. Tills nu. Kollade datumet i datorn en, två och tre gånger. Nu försöker jag ställa om tänket. Inte det lättaste då hela dagen gått allaredan. Fast nu blir det som två söndagar efter varandra. . Så kan man ju se det...

Mojo fick stora problem med snöbollar under tassarna igår under promenaden. Det syntes det var obekvämt och otrevligt. Hjälpte honom så gott det gick att få bort snön. Idag har jag ju legat hela dagen så idag har han bara varit på gården. Den är skottad så det fastnar inte på samma sätt. Han var ute länge med gubben som mekade med volvon. Han bara måste gå fram till varenda öppning och inspektera. Vare sig det är en dörr, låda, lucka eller vadsomhelst. Vi får hela tiden ha ögonen med oss så han inte blir instängd nånstans. Idag var verkstaden mest intressant. Då dörren dit stod öppen medans gubben mekade.

Äsch, nu tryter orken min. Går o lägger mig igen.

Förresten, Skavlan igår var rolig att följa. Vilken svada sista gästen körde med. Det kanske funkar där han kommer ifrån men absolut inte här i Norden. Hursomhelst var det ett uppiggande avsnitt.

Insjuknat i flunsan...

Ligger däckad. Hinner nog inte bli frisk till på tisdag. Siktar på att bli frisk innan fredag. Gubben var sjuk i tre dagar. En vinterbild av skogen mot öster och solen som skymtar fram mellan dess stammar.
Tyvärr kan jag inte rotera bilden så den kommer på rätt köl.

Vad härligt!

Temperaturen stiger, bara -2 grader ute! Solen skiner. Nu fattas bara hundra tusen eller så att renovera för så skulle allt vara perfekt! Det ramlar inte in några hundra tusen så ...nästan perfekt. Det duger, det med. Katten Mojo njuter av blidvädret liksom vi. Jag gör ett uppryck och vädrar allt som går att vädra i vardagsrummet, dammtorkar och står i. Gör ett avbrott med en promenad med Mojo. Vi passar på med extra frisk luft nu då det går. Tidigare såg Gubben och jag ett program och vi hade väldigt olika åsikter om hur man förfar med arga osäkra hundar. Vi är fortfarande inte överens. Det är mycket vi inte är överens om. DET är vi iallafall överens om. ;-)

Det passar bra plocka fram skotern nu. Undrar vad Mojo skulle tycka om det? Han gillar inget som väsnas. Men åka båt kanske vore roligt? Det får vi se till sommaren. Tre- fyra månader kvar bara. Tiden går så fort. Jag vill så mycket. Så fröer och driva upp blommor. Det är inte möjligt här. Finns ingen plats. Men å, vad jag är sugen.....I år hoppas jag på att kunna ordna en bänk åt barnbarnen där de får så rädisor och morötter. Likaså ärtskidor.

Önskar er alla en riktigt trevlig skön helg!

Vardagliga världsliga små ting

Vi har väl alla varit med om både det ena och det andra här i livet. Det mesta kan man förstå och hantera. Man lär sig det på ett eller annat sätt. Det gör man. Så småningom. Sen finns det värre saker. Det får man också lov att ta. Lära sig leva med vare sig man vill eller inte.

Sen finns det sånt man omöjligt kan förstå. För att det finns inget att förstå. Sånt som är så gräsligt att det går nästan inte att ta in. Att när man tänker på det så slits man liksom sönder invärtes. Sånt som man är fullständigt maktlös inför. Som har hänt men inte går att göra något åt. Att om och när man kommer att tänka på det , så vill man drabbas av typ tillfälligt avbrott i hjärnan bara för att skona sig själv för att inte bli galen för det är så smärtsamt med insikten om att det HAR hänt. Att dylikt faktiskt händer.En hel rad ofattbart hemska händelser HAR hänt fram tills den allra slutgiltigt oåterkalleliga händelsen. Allt detta ska man överleva och leva med. Med den insikten gör varje andetag ont. Tungt och ont.

För att överleva det har hjärnan sin strategi. Och själv försöker man också finna ett sätt. I de små vardagliga tingen. I de världsliga sysslorna. Glädjen i relationer med andra. Att se det goda som finns. I stort och i smått. Det som du kanske aldrig skulle kunna acceptera, kan jag tycka är okej. Att det inte är så himla farligt. För att ibland är jag faktiskt glad att jag har allt det som är jag i behåll. Att jag har förmågan kvar att kunna må bra. Att kunna må skönt trots allt. Att kunna glädjas åt det jag har. Att kunna överse med mina och andras brister. Att inte uppfyllas av ett stort evigt hat och en helig ilska för resten av livet. Jag hade kunnat bli otroligt förgrämd, sur och bitter. Jag blev inte galen, bitter eller elak och tack och lov för det. Visst, någonting gick sönder hos mig. Jag kan vara lite knas och lite uppe i det blå ibland. Men jag flyger hellre ovan där än drunknar.

Nu ska en stor kopp te få avsluta kvällen.
Sov så gott! Var ni än är.

Snökristallklädda träd och vit skog

Det är ljuvligt vackert med solen som glittrar i alla snökristaller i träden. Naturens egna juveler som den frikostigt delar med sig av. Alldeles gratis dessutom.Temperaturen ligger på -15 grader.
Kameran fångar tyvärr inte de glimrande blänken på grenarna så ni får föreställa er dem.

Björkar, tallar och granar får stå orörda men rönnen far illa av älgarnas framfart. Jag har två mindre rönnar som står på tillväxt här på gården. Jag älskar rönn. De blir nerbetade varje vinter. Äppelträdet lever också farligt. Den har med nöd och näppe överlevt råttors och älgars knaprande. Till våren får vi se om den lyckas hålla sig vid liv ytterligare ett år till. Den är anskrämlig. Fruktansvärt illa åtgången och ser ut som en dö pinne. Men ändå. Varje gång stackarn får en levande knopp som slår ut i några ynka stackars blad så jublar vi och gläds åt det lilla liv pinnen lyckas uppbåda.

Februarisolen är också härlig. Den är så välkommen. Ljus och stark. Jag känner energin återvända. Hoppas det håller i sig. Gubben har ju flunsa och feber. Det vill jag inte få nu då jag snart ska iväg på ett uppföljande seminarium. Det förra seminariet var i november i Solna. Den här gången ska vi vara i Leksand på vackra Västanvik. Det vill jag inte missa.


Angående Arbetsförmedlingen och tolktjänsten så tog det sin lilla tid leta fram vart man ska vända sig. Det finns något som heter kundrelationer. Dit ska man mejla sina synpunkter och frågor. Det har jag nu gjort. Mejlade även Sveriges Dövas Riksförbunds personal, de som jobbar med de här frågorna: tolk, arbetsmarknad och tillgänglighet. Nu är det bara att vänta och se. Mitt ärende har till och med fått ett ärendenummer. *ler* Så AF kan då inte tappa bort det.

Å, fy för att vakna......

Eva, Evaaaa! Varsågod! Gubben väcker mig hurtfriskt och nöjd med sig själv. Han är sjuk och har feber. Han gillar gemensam frukost. Jag hatar att äta direkt som jag vaknar. Att ha frukosten uppdukad och hugga in meddetsamma är....nästan smärtsamt jobbigt.

Snällt av honom. Jag uppbådar ett leende jag hoppas inte ser ut som en grimas och en lagom sannolik entusiasm över att han gjort frukosten. Hade jag varit översvallande glad hade han genomskådat det direkt. Jag är aldrig översvallande i någon form i nyvaket tillstånd.

Men å, min dröm.. Så ljuvlig. Blå himmel med vita lätta moln. En svag svalkande bris. En väg längs milsvida sandstränder med grå stenbumlingsansamlingar här och var. Barnen var typ 8 och 12 år. Mina flickor. Bägge två. Johanna bar på några duniga små gulgråa ankungar. De var kläckta med några dagars mellanrum så de var olika stora. Alla fågelungarna hade sånadär engelska gammaldags hättor på huvudet som skydd för solen i mörkgrön filt (!). En sorts lokal tradition. Jess skuttade omkring i sanden, lång och gänglig. Matta ljust betonggrå runda små pälsiga välmusklade shettisar lösgjorde sig från stenbumlingshögarna och gick ner i det glittrande vattnet. De blev inte blöta och mörka. De blev inte blöta alls. De var SÅ vackra. Johanna släppte ner ankungarna i vattnet och de följde oss ivrigt simmande med sina gröna hättor. Vi fann en öppen eka som var gjord av sand och vatten som torkat ihop och blivit fast. Vi knuffade i den och rodde ut. Vi skrattade och njöt av den sköna solen och alla djuren i vattnet. Vattnet var ömsom hav, ömsom en porlande bäck. Så väckte Gubben mig.. Nej, nej... jag vill inte vakna.....men jag vaknade...Öhh, gröna hättor? Betonggråsilvriga shettisar? Mina fina rara barn. Alla tillsammans. Ja, det var hursomhelst mysigt så länge det varade.

Åkte till civiliserade trakter igår...

Morgonen var kall. Bara - 30 men ändå. Letade motorvärmarsladden till volvon. Hittade den inte någonstans. Efter att ha duschat och fått på mig anständiga gåbortkläder så startade jag bilen som gick igång snällt. Åkte och tankade. Det blåste. -30 och blåst är ingen höjdare. Brrr. Styrde kosan till AF och insåg att jag skulle komma fram i alltför god tid. Katalysatorlampan lyste i bilen men den gick finfint. Det kan vara så att den fått spatt av kylan bara. Körde till ett parkeringshus där jag vet man haft värme i tidigare. Nu var det ingen värme alls där. Tänkte tina bilen lite men det gick ju inte.

For till AF. Min handläggare var sjuk så jag fick en annan. Tolk var beställd men tolken kom aldrig. Synd. Jag blev fort trött. Det är jobbigt att avläsa. Nu ska jag kolla vart man vänder sig för att få information om varför jag inte fick tolk. Vad hände? Vad är det som inte fungerar? Hur anmäler jag att systemet inte fungerar? Det ska jag undersöka idag. Sånt är trist. Inte roligt öda tid på det men jag måste. För mig, alla mina döva vänner och för "dövsverige". Tolktjänsten MÅSTE fungera. Och om den inte gör det behöver vi få veta varför. Det handlar om VÅRA liv och resurser som är tilldelade till oss. De ska komma oss tillgodo.

Efter det besökte jag Lilla mamman som jobbade. Hälsade på mor och far. Hälsade på annat folk. Sen for jag till dövföreningen. Det är alltid lika härligt varje gång. Visst, jag hade ont i de inflammerade lederna pga kylan och det gjorde ont att teckna ibland. Men ändå härligt med teckenspråksmiljön. Det var årsmöte och allt gick som det brukar. Alltså bara bra.

Handlade på hemvägen och var hemma 23.00. Möttes av en mångalen Mojo som ville skutta omkring i värmen ute i månljuset halva natten. Det var bara ynka 13 minusgrader . Satt uppe och väntade på att kattskrället skulle behaga komma in nångång. Till slut kom han in, storögd, alldeles skuttig, hoppig och leksugen. Orka. Jag kravlade isäng, värkbruten och trött. Somnade bums med en katt, sittande blickstilla i ögonhöjd som tittade oavbrutet uppfodrande på mig... Vi har o-synkroniserad dygnsrytm, han och jag.

Två älgar på gården

De äter och äter.....

Avrundar lördagskvällen med...

Varm hallon/blåbärssoppa och ostskinkmacka.. Mmm, så gott!

Vilka är vi? Du, jag, vi och alla andra...

Visst är det lätt att kategorisera och döma. Tycka och tro dittan och dattan. Läsa av och göra sig en bild av hur det är. Eller snarare hur man TROR att det är. Allt är ju baserat på ens egna erfarenheter och upplevelser. Ändå kan det vara mer komplext än så. Eller enklare än så. Beroende på många olika faktorer som miljö, arv och allt som påverkar. Allt det som gör att jag är jag och du är du. Vi är alla olika men ändå lika.

I vår värld finns en tendens till att indela allt och alla i i olika normer, mönster och fack. Att si och så leder till det och det. Men det är inte alltid så. Just för att vi alla ÄR unika.
Jag tycker det är viktigt- men inte alltid lätt - att inte vara för snar till att döma eller tro något om någon. Självklart beror det ju på vad. Vissa saker är oförlåtliga. Som när barn far illa.

Jag tänker mer på typ alla de här föreläsningarna, böcker, med mera som går ut på att förverkliga sig själv, sina mål och hur man överlevt och blivit något. Eller föreläsningar om relationer som ser ut på ett visst sätt och hur man förändrar dem. Jag upplever en viss kategorisering av beteenden hit och dit samt lösningar hit och dit som jag upplever lite osunt tröttsamt. För KÄNNER man inte människan i fråga otroligt, vansinnigt väl är det lätt det blir fel med amatöranalyser.

Ibland kan man ju helt enkelt ha en skitdag. Att då får höra en ström av lösningar för att förändra min skitdag känns URK! Det kan helt enkelt räcka med att instämma att DET var verkligen en skitdag. Punkt slut. Eller en toppendag. Instäm. Underbart! Punkt slut.
Sunt förnuft. Mer behövs inte. Imorgon är en ny dag.

Att analysera sönder allt och lösa allt behövs inte alltid.
Det går att låta det bero.

Ska jag säga. ;-P

Vi eldar och eldar...

Sänder en varm tanke till alla stackare som måste ut i kylan. Till sina jobb eller nåt annat. Vi håller oss inne. Jag läser böcker och alternerar det med att kolla in vad som finns på tv. I Skellefteå skulle en föreläsning hållas idag som jag hade velat gå på. Tordes inte köra dit i den här kylan. Bilarna plågas och det är dumt riskera deras väl och ve. Helst när man är så beroende av dem. Avgassystemet hotar med att trilla ner från bilen min så den tycker inte gubben att jag ska köra alls med. Volvon är då allt vi har just nu. Visst, bara en bil. Ändå är det med hjälp av den man kan handla, ta sig till AF då man måste och många andra saker.

När det är så här kallt så känner jag rentav hur det drar kring golvet i kökets sydöstra hörn. Kammaren som vi har som vardagsrum är kallaste rummet i huset. Ytterdörren behöver nya tätningslister. Däremot har vi ingen isbildning alls i våra fönster. Elementen är typ 80 grader varma och fönsterbänkarnas glipor är mer än tillräckligt tilltagna för att hålla varmt och torrt i fönstren. Krukväxterna far illa. De torkar ut snabbt.

Om vi hade haft golvvärme... hade vi haft isbildning i fönstren då? Hm, det där får jag ta reda på. Jag tror det blir lite fönsterproblem med golvvärme. Är de i aluminium kanske det inte gör något?

Jag älskar mina yllesockor! Det får vara hur kallt det vill. Bara jag slipper frysa om fötterna. Att få ha varmt kring föttren är gudagott! Då mår jag skönt.

Det kliar i skrivnerven min. Jag känner så starkt för att skriva men jag har ingen aning om vad. Det är hur motsägelsefullt som helst. Jättejobbigt. Att känna att jag VILL skriva och åter skriva. Skriva i massor. Låta orden bara flöda. "Jaha, och VAD ska du skriva om?" frågar jag mig själv. Eeehhh. Öhhh. Inte vet jag. Så jag väntar. På något. Nån sorts uppenbarelse eller vad som helst. Antingen kommer det. Eller så inte. Och jag lämnar världen utan att ha skrivit ett enda vettigt ord. Det känns som om allt redan är skrivet. Det finns ju hur mycket skrivet som helst i världen. Megamycket. Så vad ska JAG skriva om?

Folk kommer att säga : Hon ville verkligen men kunde inte.
Hm. Jag menar.... Äh, ni vet vad jag menar.

Jag kanske ska hålla mig till att läsa vad andra skriver istället.
DET är jag bra på.