Eva, Evaaaa! Varsågod! Gubben väcker mig hurtfriskt och nöjd med sig själv. Han är sjuk och har feber. Han gillar gemensam frukost. Jag hatar att äta direkt som jag vaknar. Att ha frukosten uppdukad och hugga in meddetsamma är....nästan smärtsamt jobbigt.
Snällt av honom. Jag uppbådar ett leende jag hoppas inte ser ut som en grimas och en lagom sannolik entusiasm över att han gjort frukosten. Hade jag varit översvallande glad hade han genomskådat det direkt. Jag är aldrig översvallande i någon form i nyvaket tillstånd.
Men å, min dröm.. Så ljuvlig. Blå himmel med vita lätta moln. En svag svalkande bris. En väg längs milsvida sandstränder med grå stenbumlingsansamlingar här och var. Barnen var typ 8 och 12 år. Mina flickor. Bägge två. Johanna bar på några duniga små gulgråa ankungar. De var kläckta med några dagars mellanrum så de var olika stora. Alla fågelungarna hade sånadär engelska gammaldags hättor på huvudet som skydd för solen i mörkgrön filt (!). En sorts lokal tradition. Jess skuttade omkring i sanden, lång och gänglig. Matta ljust betonggrå runda små pälsiga välmusklade shettisar lösgjorde sig från stenbumlingshögarna och gick ner i det glittrande vattnet. De blev inte blöta och mörka. De blev inte blöta alls. De var SÅ vackra. Johanna släppte ner ankungarna i vattnet och de följde oss ivrigt simmande med sina gröna hättor. Vi fann en öppen eka som var gjord av sand och vatten som torkat ihop och blivit fast. Vi knuffade i den och rodde ut. Vi skrattade och njöt av den sköna solen och alla djuren i vattnet. Vattnet var ömsom hav, ömsom en porlande bäck. Så väckte Gubben mig.. Nej, nej... jag vill inte vakna.....men jag vaknade...Öhh, gröna hättor? Betonggråsilvriga shettisar? Mina fina rara barn. Alla tillsammans. Ja, det var hursomhelst mysigt så länge det varade.
1 kommentar:
<3
Skicka en kommentar