Våren är allaredan i Skåne. Det är grönt på sina håll i Stockholm. Hemma är det vitt, snö men idag var det en ljuvlig dag med ljumma vindar och sol. Plusgrader. Då är det härligt!
Allt luftombyte och klimatombyte gör mig nog trött. Det är inte som när man var 20-30 år. Det känns att man närmar sig femti. Herrejisses! FEMTI! Åja, jag är inte riktigt där än. Det är ett helt år och lite till kvar.....
Skulle göra räkningar och pappersjobb idag men... det bidde inte. Det bidde att baka istället. Skulle iväg på ett möte halvfyra och så skulle jag förestå fikat på dövföreningen ikväll. Efter en stunds velande i tanken om VAD jag i all världen skulle bjuda på, bestämde jag mig för två sorters kladdkakor. En med pistagenötter och en med lite chokladkolasmak. Två snygga pajformar har jag ju. En ljusgrön och en klarblå. Glass och grädde till. Funderade på om jag skulle fixa mackor istället för en massa slisk. Pratade med Lilla mamman om det och hon undrade om det skulle vara så populärt att gå miste om veckans go´fika? Jag snodde ihop kladdkakorna. Det gick i ett nafs.
Sen kunde jag bara inte låta bli. Ni vet, man dukar av, diskar bort och grejar på i köket. Så ser jag kaklet. Det fina kaklet. Går lös på den med skursvampen, likaså kylskåpsdörren, kaffebryggarbordet, tar undan kaffefläckiga dukar och går an som värsta städgumman. Det blev hur fint som helst. Axeln och armbågen protesterade inte. Storhandlade mat på vägen hem. Bar in varorna. Det gick också bra. Jag är så van nu att allt ska göra ont så jag blir lite perplex när det inte gör det. Tar ändå en ipren nu. Hyff. (Det betyder: "för säkerhets skull" på teckenspråk.) Hyff. Att så lite säger så mycket. Teckenspråk har många riktigt "små" ord som blir långa haranger på svenska. Teckenspråket är så väldigt fiffigt. Det inrymmer SÅ mycket i det lilla. Jag bara älskar det. Jaa, det gör jag verkligen!
Allt luftombyte och klimatombyte gör mig nog trött. Det är inte som när man var 20-30 år. Det känns att man närmar sig femti. Herrejisses! FEMTI! Åja, jag är inte riktigt där än. Det är ett helt år och lite till kvar.....
Skulle göra räkningar och pappersjobb idag men... det bidde inte. Det bidde att baka istället. Skulle iväg på ett möte halvfyra och så skulle jag förestå fikat på dövföreningen ikväll. Efter en stunds velande i tanken om VAD jag i all världen skulle bjuda på, bestämde jag mig för två sorters kladdkakor. En med pistagenötter och en med lite chokladkolasmak. Två snygga pajformar har jag ju. En ljusgrön och en klarblå. Glass och grädde till. Funderade på om jag skulle fixa mackor istället för en massa slisk. Pratade med Lilla mamman om det och hon undrade om det skulle vara så populärt att gå miste om veckans go´fika? Jag snodde ihop kladdkakorna. Det gick i ett nafs.
Sen kunde jag bara inte låta bli. Ni vet, man dukar av, diskar bort och grejar på i köket. Så ser jag kaklet. Det fina kaklet. Går lös på den med skursvampen, likaså kylskåpsdörren, kaffebryggarbordet, tar undan kaffefläckiga dukar och går an som värsta städgumman. Det blev hur fint som helst. Axeln och armbågen protesterade inte. Storhandlade mat på vägen hem. Bar in varorna. Det gick också bra. Jag är så van nu att allt ska göra ont så jag blir lite perplex när det inte gör det. Tar ändå en ipren nu. Hyff. (Det betyder: "för säkerhets skull" på teckenspråk.) Hyff. Att så lite säger så mycket. Teckenspråk har många riktigt "små" ord som blir långa haranger på svenska. Teckenspråket är så väldigt fiffigt. Det inrymmer SÅ mycket i det lilla. Jag bara älskar det. Jaa, det gör jag verkligen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar