Vilka är vi? Du, jag, vi och alla andra...

Visst är det lätt att kategorisera och döma. Tycka och tro dittan och dattan. Läsa av och göra sig en bild av hur det är. Eller snarare hur man TROR att det är. Allt är ju baserat på ens egna erfarenheter och upplevelser. Ändå kan det vara mer komplext än så. Eller enklare än så. Beroende på många olika faktorer som miljö, arv och allt som påverkar. Allt det som gör att jag är jag och du är du. Vi är alla olika men ändå lika.

I vår värld finns en tendens till att indela allt och alla i i olika normer, mönster och fack. Att si och så leder till det och det. Men det är inte alltid så. Just för att vi alla ÄR unika.
Jag tycker det är viktigt- men inte alltid lätt - att inte vara för snar till att döma eller tro något om någon. Självklart beror det ju på vad. Vissa saker är oförlåtliga. Som när barn far illa.

Jag tänker mer på typ alla de här föreläsningarna, böcker, med mera som går ut på att förverkliga sig själv, sina mål och hur man överlevt och blivit något. Eller föreläsningar om relationer som ser ut på ett visst sätt och hur man förändrar dem. Jag upplever en viss kategorisering av beteenden hit och dit samt lösningar hit och dit som jag upplever lite osunt tröttsamt. För KÄNNER man inte människan i fråga otroligt, vansinnigt väl är det lätt det blir fel med amatöranalyser.

Ibland kan man ju helt enkelt ha en skitdag. Att då får höra en ström av lösningar för att förändra min skitdag känns URK! Det kan helt enkelt räcka med att instämma att DET var verkligen en skitdag. Punkt slut. Eller en toppendag. Instäm. Underbart! Punkt slut.
Sunt förnuft. Mer behövs inte. Imorgon är en ny dag.

Att analysera sönder allt och lösa allt behövs inte alltid.
Det går att låta det bero.

Ska jag säga. ;-P