Vi har väl alla varit med om både det ena och det andra här i livet. Det mesta kan man förstå och hantera. Man lär sig det på ett eller annat sätt. Det gör man. Så småningom. Sen finns det värre saker. Det får man också lov att ta. Lära sig leva med vare sig man vill eller inte.
Sen finns det sånt man omöjligt kan förstå. För att det finns inget att förstå. Sånt som är så gräsligt att det går nästan inte att ta in. Att när man tänker på det så slits man liksom sönder invärtes. Sånt som man är fullständigt maktlös inför. Som har hänt men inte går att göra något åt. Att om och när man kommer att tänka på det , så vill man drabbas av typ tillfälligt avbrott i hjärnan bara för att skona sig själv för att inte bli galen för det är så smärtsamt med insikten om att det HAR hänt. Att dylikt faktiskt händer.En hel rad ofattbart hemska händelser HAR hänt fram tills den allra slutgiltigt oåterkalleliga händelsen. Allt detta ska man överleva och leva med. Med den insikten gör varje andetag ont. Tungt och ont.
För att överleva det har hjärnan sin strategi. Och själv försöker man också finna ett sätt. I de små vardagliga tingen. I de världsliga sysslorna. Glädjen i relationer med andra. Att se det goda som finns. I stort och i smått. Det som du kanske aldrig skulle kunna acceptera, kan jag tycka är okej. Att det inte är så himla farligt. För att ibland är jag faktiskt glad att jag har allt det som är jag i behåll. Att jag har förmågan kvar att kunna må bra. Att kunna må skönt trots allt. Att kunna glädjas åt det jag har. Att kunna överse med mina och andras brister. Att inte uppfyllas av ett stort evigt hat och en helig ilska för resten av livet. Jag hade kunnat bli otroligt förgrämd, sur och bitter. Jag blev inte galen, bitter eller elak och tack och lov för det. Visst, någonting gick sönder hos mig. Jag kan vara lite knas och lite uppe i det blå ibland. Men jag flyger hellre ovan där än drunknar.
Nu ska en stor kopp te få avsluta kvällen.
Sov så gott! Var ni än är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar