fångade mig från första stund. Välskriven och lätt att förlora sig i. Men hu så hemsk. Sträckläste den förstås, med illa dold avsmak och äckelkänsla. När jag läst klart var jag så bedrövad. Att det ska finnas ont här i världen. Att oskyldiga barn ska fara illa. Jag kommer aldrig, aldrig att kunna förstå. För det finns inget att försöka förstå. Nej, det ÄR inget att förstå...Jag är bara så ledsen över att det förekommer och finns.
Då är det bra med program som: " Så mycket bättre" som kontrast till bokeländet. Med värme, närhet, kärlek och humor. Tomas Di Leva är en tuffing i sig som får mig att le. De är allihop en samling sköna varma människor som törs vara det de är. Längtar tills nästa avsnitt. Tror det är det sista? Snyft...
För övrigt är det fullt program från morgon till kväll hela veckan. Jag har sovit dåligt de senaste nätterna. Det tar på mig mentalt. Liksom att jag är en såndär människa som blir stressad invärtes på nåe vis. Jag har inte lätt för att stressa opp mig men istället så är det som om kroppen liksom kejkar ihop och tar stryk. Ögonen krånglar, huden krånglar, bihålorna krånglar ÄN!..Eksemet har krånglat konstant faktiskt ända sen jag började mitt nya jobb. Nu när jag tänker efter noga så läkte det under sommaren och började om sen i augusti. Längtar efter ett inre och yttre lugn som inte infinner sig. Hur finner jag den? I nuet och varandet. Mhm...det lär nog dröja ett bra tag innan jag landar i något nu och varande.
Nog gafflat! Jobb väntar. Ha en skön kväll ni andra. Somliga jobbar i otid oxå..Jag gör det nog mest i otid. Att vara i tid är tydligen definitivt inte min grej. Harkelharkel....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar