Nästet i Skogen: Familjeträff på Näsudden

Igår åkte jag ut till stugan. Där var min lillasyster, storebror, mamma och pappa samt min systers man. På bilden ser ni mina syskon med sjön Rävahavet som bakgrund, Till vänster kan man skönja Fårön. Vädret var fantastiskt. Varmt och soligt. Framåt kvällen höll sig myggen borta på grund av den lätta svalkande brisen från sjön. Syrran bjöd oss allihopa på en god kycklingwok i en muurikka över öppen eld i solnedgången.

Jag njöt av teckenspråksmiljön. När brorsan berättade om dråpliga episoder med bilar och motorer så är språket så totalt levande och uttrycksfullt och omöjligt att återge i sin helhet i skriven eller talad svenska. Det har sin alldeles egna dimension som helt enkelt bara måste upplevas. Visuellt härligt nyanserade berättelser att njuta av och följa med i. Sådana gånger känner jag mig så rik och tacksam över att jag fått växa upp mitt i denna helt underbara form av kommunikation vars like inte står att finna i talade och skrivna språk. Alla språk har förstås sin unika charm. Men det är underbart att ha ett språk som tillför det där lilla extra! Det där som fattas mig i skriv- och talspråken.

Goa, fina mamma och pappa! De bor just nu också ute på stugan och njuter av stuglivet som är rätt komfortabelt med el och rinnande vatten jämfört med då de byggde stugan. På den tiden fanns ingen el därute och vatten fick vi hämta i en kallkälla ett par kilometer bort. Det var gasol till kyl och spis och ett bilbatteri till den pyttelilla teven. Första åren gick ingen bilväg dit ut. Vi fick lämna bilen ovanför "flaskhalsen" och gå. Bära på allt som skulle med. Jag minns att jag kunde sätta mig på tvären och vara omedgörlig. De var tålmodiga. Väldigt tålmodiga med mig som kunde vara totalt omöjlig. Helst om jag såg en spindel. Sådana finns det ju förstås väldigt gott om här. Alltid.

Så småningom tillkom en väg ända ut på udden. Vilken lyx att kunna köra fram till stugan med bilen. Slippa kånka på alla pinaler. Idag är den vägen till största delen asfalterad. Gasol är ett minne blott. Vattenhämtningen likaså. Även den tvåhjuliga gräsklipparen. Idag finns maskiner till allt. Bensindrivet och eldrivet.

Schersminen som är på bilden här nedanför står i all sin ljuvliga, väldoftande, överdådiga prakt. Den är så vacker nu när den blommar. Roligt att se att den trivs där jag planterade den för många, många år sedan.

Förr stod den gamla granskogen mörkgrön, och hög bakom de här stugorna. Idag är det öppet och luftigt. Solen kommer fram så mycket bättre. Men nog var det grant med de ståtliga, urgamla granarna som nu inte längre finns.

Hunden Rutan, syrrans Berner Sennen övervakar mattens matlagning. Där syrran är, är också Rutan. Hon bara fullkomligt ÄLSKAR sin matte. Världens mest lojala hund jag någonsin mött. Jag lovar! Rutan har bara ögon för sin matte och vad hon gör och inte gör. Lyder henne i allt och gör allt för henne. Den här varma dagen är det inte alltför roligt att vara en pälsig alp-hund. Som den bergshund hon är, gillar hon inte vatten. Hon får ändå vackert finna sig i att bli avkyld med vatten då och då för att inte bli överhettad i värmen.

Storstugan bak rallarrosor och tuvsippor. I södra Sverige frodas lupiner. Här har vi rallarrosor som växer längs dikesrenar och vallar. Rena rama ogräset. Ett vackert ogräs. Tuvsipporna trivs väldigt bra i sandholmenjorden. Det är bra. Det får de fortsätta med. De är så tacksamma att odla, de rara små liven.

Lillstugan. Den har fått nytt plåttak och en del gamla brädor byts ut. Den ska målas om och få en lite annorlunda karaktär. Även Sjöbodan som står intill kommer att få samma färgställning som Lillstugan. Det blir spännande. Det är verkligen dags måla om. Sjöluften och solen sliter hårt på färgen.