Det blev att orda lite med bror min igårkväll om hur vi lever som om vi aldrig nånsin kommer att dö. Som om det inte händer. Att det händer vet vi ju. Vi vet också att det kommer att hända ALLA nångång. Vet du hur du vill ha det då? Vet dina närmaste? Jag vet hur det känns att vara den som ska bestämma hur det ska bli. Jag ville göra så rätt jag förmådde. En del beslut visste jag inte alls hur jag skulle ta. Helst när vi blev oense om hur vi skulle besluta. Då blev det svårt. Att söka i sitt inre och känna sig för om vad man tror är rätt och sen rättfärdiga det är inte lätt.
Ingen ska behöva begrava sitt barn så det lämnar jag. Vill bara säga att ingenting är fel. Man måste inte följa de traditioner som finns. Varje barn är unikt. Det sista en förälder får göra för sitt barn får också vara unikt. Jag visste inte då vad jag vet idag. Det vill jag dela med mig.
Det här vill jag också dela med mig: Det är av omsorg och omtanke till mina närmaste jag ordnat så som jag vill ha det. De ska inte behöva fatta jobbiga beslut. De ska inte behöva undra om de gjort rätt. De kan inte fråga och får heller inga svar. Situationen kommer att vara jobbig nog för dem. Det kan kännas så långt borta, det händer inte mig. Nej, kanske inte nu, men sen. Någon gång händer det oss alla. Rent realistiskt. Finns det klara besked på hur det ska vara underlättar jag för de mina. De som är de viktigaste för mig.
Vet de dina hur du vill ha det?
Åh, ett gammalt minne flimrade förbi. Vi var riktigt morbida ibland där vi körde i gammelracervolvon på skogsvägar i ödemarken. Vi pratade faktiskt om begravningar. Min. De skulle begrava mig med ostkrokar i kistan som utfyllnad. ( Jag älskar OLWs ostbågar.) Som de där frigolitkrokarna i kartonger förr. Hjul på kistan och småhästarna skulle dra den. Nej, jag ville kremeras och askan strös ut i en beteshage för hästar. En liten bit av mig i varenda häst kändes bra. ...tills jag kom på att jag skulle komma ut andra vägen oxå.. å, vad vi fånade oss, sådär galet roligt. Lillan ville begravas i svart kista, svarta ljus och svartsvart skulle det vara. Ånä, aldrig! sa jag. Jodå , svaaart. (hon hade sin svartperiod då..) Ånä, då är du död och då bestämmer jag. Det blir INTE svart och du kommer inte ha nått att säga till om. Ja, hu så det blev. Lillgumman min.
1 kommentar:
Har talat om i grova drag hur jag vill ha det.ska skriva det vita kuveret eller vad det nu heter.
Det ska underlätta för de mina.Några av mina saker som jag bett om är .Den dag barnen anser att jag ska in på hemmet för att jag ej klarar mig själv så ska de placera mig där.även om jag skriker och protesterar.För den önskan har jag sagt när jag är frisk och det är min vilja.
Dessutom ska jag så länge jag lever ha hela rena kläder samt trosor.vara vårdad i håret.de vet dom.
När jag är död vill jag inte ha någon pampig kista gärna kartong eller playwood.ingen kist dekoration.bara EN ros från dem som tycker om mig.Inga hycklare som bara kommer för att jag dött och för egen skull.Ingen minnesstund.Barn barnbarn respektive ska gå och äta middag och sända mig en tanke.Tycker det blir bästa "hyllningen"för mig.kock och alltid glad i mat.
LÅng kommentar.Ursäkta, det blev en roman.Kram
Skicka en kommentar