Vad blomningen är kort. Jag sover över i stan i kväll. Handlade lite basvaror till lilla familjen. Mjöl, socker och såntdär som alltid behövs. Något jag aldrig kommer att glömma är då bror min kom med två fullastade matkassar med mat och basvaror som inflyttningspresent. Det var så insiktsfullt och omtänksamt att det följer mig resten av livet. Jag fick förresten min första bil av honom oxå. En Renault 10. En kul bil! Vinröd, liten o söt. Stannade när det regnade. Då var det bara opp med motorhuven o torka ur nån fördelardosa. Tålamodsprövande visserligen men bråttom hade man inte på den tiden. Bror min e snäll o fin. Den bästa man kan ha. Nu har det gått 26 år sen han kånkade på dessa matkassar och barnvaktade lillan min. Här sitter jag i hennes mysiga krypin och är mamma än. Om än på ett annat sätt. Det fascinerar mig fortfarande. Liksom det gjorde då. Kan int fatta att hon e tjugeåtta.. Vad fort de gått, åren...
2 kommentarer:
Trevlig läsning. jag ryser.Ja din brorsan var så rart och smart att ge dig full lastade matkassar som inflyttningspresent. Inte dumt faktiskt.. Ja tiden hade rusat fort. Tur att du kom ihåg!
Kramm
Verkligen fina gåvor, de behövs alltid.
Det är värdefullt att få ha så fina syskon, förstår att du är rädd om honom.
Visst går åren fort som en toarulle.
Ju närmare slutet ju fortare går det.
Man ska inte fylla livet med år utan åren med liv.Carpe diem
Skicka en kommentar