efter lilla pyret Musse. Jag hade inte tänkt fästa mig vid honom (Heldum föresats!) men föll för hans trevligt sociala och godmodiga sätt. Snäll var han mot barnen också. Nu har jag vant mig att ha omsorg om Lillhoppan och pyssla med och titta till honom, flytta buren, byta vatten och sånadär små dagliga rutiner men lägger sig till med när man har djur. Nu vart det så tomt, ödsligt tomt i buren och på gården. Får glädjas åt att han iallafall haft ett bra liv. Hos familjen han bodde hos innan han kom till oss har han också haft det väldigt fint. Det förstår jag eftersom han var så glad i människor. Både stora och små. Attans räv! Eller vad som nu skrämt honom? Törs ju inte skaffa nån mer kanin igen om det kan gå så här illa.
Musse fick mig iallafall att inse att livet ÄR mysigare med djur. Det vet jag ju. Synd bara att jag e allergisk mot de flesta. Fast det hindrade mig inte förr. Nu e dotra allergisk oxå... Jag måste tänka mig för. En sibirisk katt kanske? Men det finns redan många katter i byn. Hund vill jag inte ha så länge jag jobbar. Jag klarar inte av lämna en vovve hela dagen. Inte rätt. Vi får se vad det blir. Om det ens blir. Barnen måste få tid att smälta det hela och sörja på deras sätt.
Och jag med.
Att Johanna inte finns mer är ju alltid värst, att förlora vovven Astro året därpå var otroligt jobbigt och sen att inte kunna behålla hästarna blev ett dråpslag för mycket. Just då nådde jag nog smärtgränsen för vad jag kan tåla. Därför ville jag inte fästa mig vid Musse. Nu gjorde jag ju det ändå.
Och det är så det är med livet. Man älskar, tycker om och fäster sig vid olika personligheter oavsett det är tvåbenta eller fyrbenta levande varelser. Det är det värt. Även om det gör ont när de lämnar vår värld.
2 kommentarer:
Vad fint du skrivit i bloggen.Förstår din smärta det är ju levande individer även om de är fyrbenta.De som säger äää det är ju bara en katt, hund, kanin, har nog väldigt lite empati eller ingen alls.Kanske endel säger så för att inte visa att det var INTE bara en katt, hund eller kanin. Kanske är de rädd att visa sin sårbarhet.Jag hoppas att det är så.Naturligtvis kan det ju aldrig jämnställas med att förlora en nära annhörig. Kram min vän.
Ja det är sant i det du säger. Så fort man har någon levande då kan man som "kvinna" automatisk inte bortse även om det är djur. Har haft dvärgkanin hemma för några år sedan trots jag själv är allergi mot pälsdjur och barnen skötte ju inte som de lovade så fick jag ju sköta kanin.. Så det skle känna hemsk om man går förbi och tänka" det är barnens djur" och det får de sköta som de sa själv.. de gör ju inte det så man får automatisk ta över och man får ju automatisk "kärlek" och omsorg.
barnen ville skaffa katt eller hund eller djur.. det klarade jag inte. man kan inte behandla djur som en sak utan de är som levande.
Ja att förlora ett barn är det värst man kan drabbas i livet.
Kramm på dig!
Skicka en kommentar