Var på kyrkogården igårkväll

Tände ljus på graven för lilltjejen min. Satte dit lyktan men det gick dåligt. Marken är frusen. Får ordna det bättre sen. Det är så vackert där. Helst nu denna helg då alla ljus brinner för alla dem vi minns. Det spelar ingen roll om det är allhelgonahelg eller inte. Jag minns. Jag saknar. Jag älskar. Alltid. Det går hand i hand med den tacksamhet, kärlek och glädje jag känner för de små och lilla mamman.

Det har varit en härlig och intensiv vecka med lilla familjen här. När jag ser Kottens omsorg om Kvitterill trots den stora ålderskillnaden så ser jag att han är mamma sin opp i dagen då hon var i samma ålder. Nog kan de kivas och nog kan de bråka som attan. Omsorgen finns där ändå dem emellan. Den finns. Det är så gott att se. Får mig att småle och minnas. Men att förlora mig i det förgångna och i minnen låter sig inte göras. Att fånga dagen, fånga stunden. fånga nuet fordrar närvaro. Och närvarande vill jag vara. ( ...om än jag har en god förmåga till att vara disträigt frånvarande och tankspridd....ähum....men det e en annan sak det.)