Väldigt eljest

vart det. Jag hade planerat vara ledig idag och imorgon. Ägna de här dagarna till Jojjo och till minne av henne. Städa bort vintern , sätta blommor och göra vackert på hennes grav. Istället ligger jag sjuk. Bad Jäcka ordna fint på graven så sätter jag in pengarna åt henne. Sånt vill jag egentligen inte betunga henne med. Maj är tung nog för oss alla. Sista gången Jojjo o jag åt ihop så åt vi på Max. Hon ville ha skrovmål med två smältostbägare. -""Ok sa jag. -"Tre smältost?" försökte hon. -"Nää, två får räcka!" sa jag. Sen gick vi på stan, jag såg två tavlor jag ville ha. Hon tyckte absolut jag skulle unna mig dem. Nejnej, de är för dyra... Året därpå var ena tavlan kvar. Jag prutade i bästa "jojjostil" köpte den billigt och åkte hem, spikade opp den och grät. Saker o grejjer är ändå bara ting. Men tavlan e ett minne från sista dagen på stan tillsammans.

Jäcka ringde nyss. Hon har mmsat bilder på graven.
Det blev jättefint.
Skira ljusrosa rosor med de vackraste blåa vårklockor i gröna tuvor.
Imorgon är det 6 år sen våra liv förändrades till att aldrig bli detsamma mer.
Det har det heller inte varit sen dess.
Att få barn är ungefär likadant fast då är det ju glädjefyllt och härligt.
Livet blir aldrig detsamma som innan man fick barn.
Det är en omvälvande förändring och sen så har man barn livet ut.
Är det tänkt. Men det blir inte så ibland.
Dock är man mamma livet ut.
Gläds åt den man har. Saknar den man inte har.
Det är bara att leva med det.
Jag är tacksam över den tid jag fick med min tjej.
Hon var unik. Otroligt unik.
Precis som alla, var och en är.
Unika.