Kung Bore drar runt med starka västliga vindar härikring. Min utevistelse sträcker sig till att sopa av altan och trapp. Katten Mojo har inte heller varit längre bort än så. Om vi levat för hundra år sen hade vi täljt räfspinnar, vävt och stickat. Det är en sån dag. Nån trotsar vädret. tar sparken och hälsar på nästgårds. Stampar av sig snön i farstun, slår sig ner i den rejäla, välgjorda tolvslåstolen och dricker kaffe på fat. I dagens tidevarv kollar jag runt på facebook, ringer upp några vänner och surrar strunt en stund, ser ett program om Indiens fattigaste region. Jag känner med befolkningen och harmas över hur de behandlas av de stora företagen och rika magnater. Slår över till sjuan och blir glad av Cesar Millans uppenbarelse i rutan. Den lilla karln är så go! Uppiggad av Cesars fokuserade, positiva energi han förmedlar till alla i programmet sätter jag igång med förberedelserna till middan. Under tiden reflekterar jag över det här med tillgångar och hur de förvaltas. Överhuvudtaget hur vi förvaltar vår värld, vår jord. Våra liv. Det finns samhällen som lever kollektivt där man delar rättvist och tar tillvara på allas unika egenskaper och främjar dem. Där tillgångar räknas på ett annat sätt än vad det gör hos oss.
Det är inte så att jag vill sträva bakåt. Men visst blir jag illa till mods av att få höra om att vi skövlar våra hav, skogar och naturtillgångar. När jag var barn kunde min morfar få en ål i mjärden nångång. Så jag har sett ål. Som barn. Aldrig sen. Mina barn har aldrig skådat en och inte heller mina barnbarn. Inte i min barndoms trakter. Där finns ingen ål idag. Visst är det fel nånstans när vi inte är rädda om vad vi har.
Vi har ju bara en enda unik värld att leva i.
Vare sig det är i Indiens berg eller i morfars sjö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar