Nu har jag hämtat mig från den hemska gårdagen...

Jag hade ju bokat hemresan från Sturup till Skellefteå med minsta möjliga restid för Mojo. Vi skulle landa i Skellefteå halv ett på dagen. Vi åkte halvåtta på morgonen för att checka in kissen och lämna 20,5 kg tung resväska som var full av de saker som man behöver när man blir med katt. Uti röntgen fick jag plocka upp Mojo ur väskan och sen stoppa ner honom igen. Han tog det hela med ro.

Vi satte oss att vänta på planet. Såg på skärmen att det var försenat till fem över tio. Vi skulle åkt nio och fyrtiofem. Det kommer inget plan fem över tio. Istället pratas det i högtalarna och folk rusar fram till karln som står vid disken uti utgången till planet. Jag försökte gå fram och få information men det var ju som förgjort. Vänder mig till en dam och frågar vad som står på. Hon berättar att det stormar så mycket med starka sidvindar att inga plan kan lyfta. Nähä, vad gör vi då? Vi ska bussas till Ängelholm. Åh, nej! Jag såg för mitt inre hur min fina res-planering bara trasades sönder till intet. Följde folkskocken till väskbandet och hämtade min väska. Följde med ut. Där stod vi i blåsten och regnet och väntade på de nedrans bussarna. Jag försökte skydda Mojo så gott det gick från regn och blåst. Väskan var jättebra med två "täta" sidor och två nätade sidor, en kort och långsida vardera. Det var bara att vända den till så att Mojo hade det bra. Han tittade och tittade på allt folk.

Bussarna kom till slut och utanför stod det SAS personal. Det pratades en hel del vilket jag inte kunde uppfatta så jag gick fram och bad om information. Fick då veta att de som skulle åka med SAS fick gå på en enkom buss. Vi klev på rätt buss. Det var varmt nere vid golvet så jag ställde Mojo på sätet bredvid mig och hoppades att vi skulle få sitta själva. Det fick vi. En och en halv timma tog resan till Ängelholm. Öppnade opptill på väskan så Mojo fick se sig omkring i bussen. O, vad han tittade. Jag var rädd att han skulle propsa på att få komma ut men nej, han satt där med bara huvudet som stack opp och riktigt SÅG sig omkring. Han var så SÖT! i Ängelholm fick vi köa en låååång stund för att lämna in väskan. Då passade jag på. Bad en att kolla min väska, plockade opp Mojo, gick ut och satte honom i en rabatt utanför OM han behövde göra ifrån sig. Bah, han tittade och tittade o smög och tittade. Till slut fick det vara nog med allt titteriet. Tog upp honom och gick in igen. Tillbaka i väskan utan problem, lämnade in min betong resväska, in i röntgen, upp med katta och ner igen och iväg till planet. Väl där satte jag väskan nere vid golvet under stolen framför. Det var bra med luft där. Mojo jamade lite vid start och landning och vid ett tillfälle försökte han trycka upp öppningen opptill med huvudet. Då var han less och ville ut. Han resignerade sen och lade sig.

Väl på Arlanda fanns inget plan till Skellefteå förrän fem i sex. Jag ville bara gråta. Det här var ju kattplågeri. Ingen mat och inget vatten, Ingen kattlåda, Ingenting...Vad skulle jag göra? Jag tog honom till handikapptoaletten, låste om oss, rev ner lite papper på golvet, släppte ut Mojo som strök kring alla fyra väggarna och gick sen raka vägen in i väskan och vägrade komma ut mer. Han såg väldigt upprörd ut. Som att: VAD är det för ställe människan tagit mig till?. Försökte truga lite vatten men nej. Vi gick ut till en gräsplätt bortanför parkeringen, nån sorts rebattanläggning. Släppte ut honom där. Räddade lös hund som ville vara med oss. Hundens skräckslagna matte var överlycklig att få tillbaka sin ettriga rymling. Det fanns en hel del energi i den lilla golvmoppen.Tur Mojo är van hundar. Han skyggade lite i början men sen brydde han sig inte alls om den lilla skällande saken.

Till slut blev klockan äntligen så pass mycket att vi kunde gå och checka in, sedvanlig röntgenkoll. Upp och ner med Mojo som snällt finner sig i allt. Jag trodde han skulle åtminstone försöka protestera men, nej. Inga protester. Åh, tänkte jag. Han är chockad, stressad och uttorkad och döende. När jag ÄNTLIGEN kommer fram kommer jag ha en döende katt i väskan!

Mojo kikade ut genom gallerverket och såg högst levande ut. Vi flög igen och äntligen kom vi fram till Skellefteå. Då kände jag hur trött jag var. Hämtade betongväskan och satte av till parkeringen. Där fanns ingen bil. Där min bil borde stått fanns en snöhög. En snöhög som inte såg ut som min bil. Det fanns en snöhög bredvid också. Vilken snöhög är min? Gick baköver och sopade där registreringskylten borde vara. Ja! Denna snöhög är min! Skrapade fram dörren, Låste upp. Bände upp dörren och in med katta, låsa fast väskan med bilbältet. Samma procedur med andra dörren och betongväskan. Snön gick mig opp till knäna. Joggingskor och inga vantar. Rutorna gick inte skrapa för det var is och en jävla massa snö. Satte mig i bilen och backade ut i blindo tills jag kom till en skottad plätt.

Väl där gick jag ur bilen medans den var igång och började sopa, hacka, banka.... ja, ni vet....När bilen blev varm så föll det i stora sjok. Satte mig i bilen och ringde gubben och grät och var arg. Trött, frusen och alldeles slut och måste köra de sista milen hem själv. Stackars, stackars Mojo. En så lång resa. Då kom en bil jämsides upp och killen talade om att de skulle låsa grindarna för kvällen. Åh, kan man bli inlåst här också!? Jag fräste att jag precis lyckats få bilen isfri för att kunna köra. Så kör jag. Förbi flygplatsen och ....tar vänster, Vilket ledde till en runda tillbaka. Å så pinsamt. Jag skulle tatt höger! I lule tar man till vänster ju!!! Körde höger. Körde i snövädret ända hem och aldrig har det varit så skönt att få komma hem.

Mojo fick komma ut, få mat och vatten och kattlåda. ...Han gick några timmar senare till kattlådan och kissade. I femton långa sekunder! Jodå, jag räknade: ettusenett ettusentvå....

Nu ska jag sova. Gonatt.